Foto: Colourbox

– Väldigt många med långvarig smärta kan bli mycket bättre. Olyckan har hänt och den kan inte göras ogjord, men vi kan hjälpa patienten att komma vidare och få vardagen att fungera igen.

Eva-Maj Malmström är sjukgymnast och arbetar vid ”Kompetenscentrum område nackbesvär efter olycka” tillsammans med överläkare Hans Westergren.

De arbetar vid Rehabiliteringsmedicinska kliniken på Skånes universitetssjukhus med människor som drabbats av långvarig nacksmärta och funktionsnedsättning efter olycka. Vanligast är påkörningsolyckor bakifrån i bil där den drabbade är helt oförberedd och livet tar en ny vändning inom loppet av sekunder.

I deras uppdrag ingår förutom patientkontakterna också att skapa nätverk och främja bra omhändertagande i hela vårdkedjan efter en olycka.

– Att få just en nackskada kan vara extra besvärligt, berättar Eva-Maj Malmström. Man blir ständigt påmind om smärtan och den nedsatta funktionen eftersom nästan allt man gör involverar nacken på något sätt – när man tittar, äter, pratar eller rör kroppen.

Smärtrehabiliteringen sker i team där läkare, sjukgymnaster, psykologer m.fl. yrkesgrupper arbetar tillsammans, med patienten i centrum. Många gånger sker samarbetet tillsammans med läkare och sjukgymnaster från patientens vårdcentral.

Komma vidare efter en olycka

– Vid en lyckad rehabilitering hittar patienten sin egen kapacitetsnivå, vilket hjälper kroppens egna läkande processer att komma igång, säger Hans Westergren. Det är viktigt att som patient hitta vad man klarar av att göra, att se sina möjligheter och att skapa förutsättning för återhämtning. För oss i sjukvården kan riktade behandlingsåtgärder komplettera denna process.

Hans Westergren berättar att smärtrehabiliteringen mycket handlar om att hitta ”taket” för vad man själv klarar av, och att det kan variera från dag till dag.

– Jag brukar säga att man måste försöka se till att ha en liten bit mellan det man ska göra och ”taket” så att man inte hela tiden slår i det och överbelastar sig. Att slå i taket förvärrar ofta smärtan och försämrar läkningsprocessen. Det handlar också om att hitta olika övningar och aktiviteter som gynnar rörelser och muskelfunktion.

Kompetenscentrum för nackskada

I Skåne inträffar åtminstone 1500 påkörningsolyckor i bil varje år. Vanligast är det som kallas whiplash-trauma som uppkommer till exempel när man blir påkörd bakifrån i bil. Detta innebär att ”kroppen och huvudet rör sig i olika riktningar” och då uppstår ”slitningar” i nackens komplexa strukturer.

Smärta och stelhet i nacken kommer oftast i direkt anslutning till olyckan. För det mesta minskar smärtan under de närmaste veckorna efter olyckan, och de flesta har inga symptom kvar efter ett halvt till ett år. Under den första tiden räcker det ofta att följa enkla råd (se broschyren ”Nacksmärta efter olycka” och faktarutorna härintill).

Hos dem där smärta och funktionsbegränsningar kvarstår eller ökar gäller det att erbjuda rätt nivå på stöd och åtgärder.

– Vi har ca 200 nybesök per år av människor med långvarig smärtproblematik efter en olycka, säger Eva-Maj Malmström. Smärtrehabiliteringen utformas utifrån varje individs behov, men vanligtvis handlar det först om en grundlig undersökning och kartläggning av patientens aktuella behov. Därefter utvärderar vi vilka behandlingsmöjligheter som finns. Varje patient är unik. Det gäller alltifrån skademekanismerna vid själva olyckan och konsekvenser av skadan, till att varje individ har olika förutsättningar för läkning och återhämtning.

Det finns också ett mer intensivt smärthanteringsprogram på kliniken där patienten genomgår en utbildning på heltid i fem veckor. Den föregås av flera uppstartsträffar och följs av återkommande uppföljningar. Hela programmet från utredning till avslutning spänner ofta över ett helt år.

– Smärtrehabilitering är en långsam process som kräver en hel del arbete för alla inblandade, framför allt för patienten själv. Målet är att patienten ska finna vägar tillbaka för till ett bra liv trots vissa begränsningar, säger Eva-Maj Malmström.

Satsning på kunskapsspridning

”Kompetenscentrum område nackbesvär efter olycka” har funnits i tre år nu. Innan dess var köerna till behandling vid smärtkliniken långa, men nu, berättar Hans Westergren, har man genom ett strategiskt arbete och extra resurser från Region Skåne lyckats få väntetiderna att hålla sig inom vårdgarantins krav.

Tanken med ett samlat kompetenscentrum för nackskador i Skåne är att göra det möjligt för specialisterna vid Skånes universitetssjukhus att bättre förmedla kunskap och dela erfarenheter med vårdcentraler, andra vårdaktörer och patienter med nacksmärta.

– En distriktsläkare möter ett fåtal patienter per år med den här typen av skada, berättar Hans Westergren. Det behövs därför ett nära samarbete kring patientgruppen för att hålla sig uppdaterad beträffande erfarenhet och forskning. Vi finns som en resurs som kan stötta både vårdpersonal och patienter under hela rehabiliteringen.

Telefonjour för både patienter och vården

Nina Wätthammar Olsson i SUS telefonjour för nackskadade. Foto: Roger Lundholm

Varje vardag är det möjligt att ringa en utbildad smärtsköterska för nackskaderådgivning. Nina Wätthammar Olsson får samtal från både patienter och vårdcentraler.

– Ibland kan det hända att människor ringer redan när de står på olycksplatsen, berättar Nina Wätthammar Olsson. De är osäkra på hur farligt det är och vad de ska göra.

Många drabbas av påkörningsolyckor och för dem som jobbar med rehabilitering av nackskadade patienter blir det självklart att därför också lyfta betydelsen av att förebygga olyckor i trafiken. De ska helst inte behöva ske.

– För mig är det obegripligt hur man kan riskera att orsaka livslångt lidande både hos sig själv men även hos andra genom att göra en massa annat än att köra bil och ha koll på trafiken, säger Eva-Maj Malmström. När man är ute i trafiken ser man numera så många som knappar på sin mobil eller gps och inte har full uppmärksamhet. Det är märkligt att det får fortsätta.

Några tips om olyckan är framme

Smärtteamet vid Skånes universitetssjukhus har tagit fram en broschyr ”Nacksmärta efter olycka”. Där kan man bland annat läsa mer om när man kan behöva söka vård och vad man ska tänka på vid framtida bilkörning.

– Vi ger också några tips i broschyren på vad man kan göra för att minska risken för långvariga nackbesvär efter en olycka, berättar Eva-Maj Malmström.

– Det tänker man kanske inte på, men huvudet väger nästan fem kilo och huvudets rörelser finjusteras av små muskler med samma precision som våra fingermuskler. Det är ett känsligt samspel mellan ledrörelser, många små muskler och nerver, och detta kan lätt rubbas. Här kan en sjukgymnast vara till stor hjälp för att minska spänningarna i muskulaturen, understödja rörelser i ledsegmenten och på så sätt också kan smärtan minska och möjligheterna öka till självläkning, säger Eva-Maj Malmström.

– Det gäller att se sina möjligheter och försona sig med vad man kan göra här och nu, avslutar Hans Westergren.

Text: NINA NORDH

Related posts:

1. Gunnar Juliusson: Lyckad form av cellterapi vid blodcancer

De forskare vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus som har deltagit i studien, från vänster: Hans Westergren, Eva-Maj Malmström, Måns Magnusson and Per-Anders Fransson. Ej med på bild: Mikael Karlberg. Foto: Roger Lundholm

Nacksmärta kan ge balansstörningar och yrsel

Att det finns ett nära samband mellan yrsel och smärta i nacken har man anat länge inom sjukvården, men nu har forskare vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet för första gången också kunnat visa detta experimentellt.

– Med denna studie har vi visat att det kan finnas en fysiologisk koppling mellan smärta, balansproblem och yrsel hos människa, säger Måns Magnusson, professor vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet och specialist på öron-näsa-halssjukdomar.

Effekten av smärta studerades genom att experimentellt framkalla lokal kortvarig smärta i nackmuskulaturen hos friska försökspersoner, och samtidigt undersöka förmågan att orientera huvudet i relation till bålen. Studien är nyligen publicerad i European Journal of Applied Physiology.

Smärta och yrsel liknar varandra

Förenklat beskrivet finns det idag olika skolor när det gäller kopplingen mellan nacksmärta och yrsel. – En del menar att yrsel och nacksmärta är separata fenomen. Andra menar att nacksmärta kan leda till yrsel, och att yrsel kan leda till ökad nackspänning och smärta, säger sjukgymnast Eva-Maj Malmström.

– Både långvarig smärta och yrsel är fenomen som liknar varandra, berättar överläkare Hans Westergren. Båda är varningssignaler från nervsystemet – från rörelseapparaten respektive balanssystemet.

Hans Westergren arbetar med smärtutredning och behandling vid Skånes universitetssjukhus och i ”Kompetenscentrum område nacksmärta efter olycka” tillsammans med Eva-Maj Malmström. Arbetet sker i team där läkare, sjukgymnaster, psykologer m.fl. yrkesgrupper arbetar tillsammans för att hjälpa patienter med långvarig smärtproblematik.

– I studien kunde vi se att en störning av nackmuskulaturen gav minskad förmåga att med precision kunna orientera sig i rummet. En tredjedel av försökspersonerna fick även yrsel, säger Eva-Maj Malmström. Vi såg en påverkan åt den sidan där smärtan inducerats.

– Detta är något vi tidigare ”haft på känn i den kliniska verksamheten” men nu har kunnat visa vetenskapligt för första gången, fortsätter Hans Westergren. Detta visar än en gång på hur viktigt det är att ta smärta på allvar.

– Liksom yrseln, tillägger Eva-Maj Malmström. Många gånger står det inget om yrsel i patienternas journaler när de kommer till oss för smärtutredning. Men när vi frågar patienterna är även yrsel ett vanligt förekommande besvär. Man söker ju oftast för sitt största problem, smärtan, och tänker kanske inte på att även ta upp sina balans- och yrselproblem med sin läkare eller sjukgymnast. Omvänt är det på en öron-näsa-halsmottagning. Där behöver man kanske i stället lyfta fram frågor kring smärta när man träffar patienter söker för problem med yrsel och ostadighet.

Metodutveckling för mätning av orienteringsförlust

I forskningsteamet ingår också docent Per-Anders Fransson från Institutionen för kliniska vetenskaper vid Lunds universitet. Han har en ingenjörsbakgrund och har analyserat och tolkat den omfattande mängden data från experimenten.

Det har varit viktigt för forskarna att på ett kontrollerat sätt mäta hur orienteringsförmåga och balans påverkas av nacksmärta.

– Jag har bland annat arbetat med att utveckla metoder så att man kan få objektiva värden i siffror på hur stor orienteringsförlust en smärtupplevelse ger initialt och över längre tid, säger Per-Anders Fransson.

Vad kan man då inom vården lära sig av studien?

– Att man kan bli yr av en smärtande nacke och att man behöver träna upp förmågan till lednära muskelaktivitet när man haft ont, eftersom förmågan att känna av små rörelser påverkas. Faktiskt även efter det att smärtan har försvunnit, svarar Eva-Maj Malmström. Det är viktigt att tänka på att dessa små muskler tillsammans med de yttre gör nacken både rörlig och stabil, men också att de har en avgörande roll i balansfunktionen.

– Vid nacksmärta är det därför viktigt att på olika sätt minska smärtan och spänningen i musklerna och sikta mot normalt rörelsemönster och funktion, avslutar Eva-Maj Malmström.

Text: NINA NORDH

Artikeln har tidigare publicerats på Medicinska fakultetens hemsida, Lunds universitet, som månadens vetenskapliga artikel augusti 2013

Related posts:

1. Yrsel och balansrubbningar
2. Kortisonbehandling gav kortare vårdtid vid svår yrsel
3. Se filmen om balansträning vid yrsel

En stor andel av patienter med ledgångsreumatism, reumatoid artrit, har problem i sitt sexliv. En avhandling vid Lunds universitet visar dock att sjukgymnastik vid ledgångsreumatism förbättrar sexuell hälsa med bättre rörlighet och kondition, minskad smärta och större självförtroende.

Reumatoid artrit är en kronisk ledsjukdom som innebär inflammationer i kroppens leder. Sjukdomen drabbar framför allt kvinnor och ger smärta, ökad trötthet och nedsatt fysisk kapacitet med svullna, ömma leder.

- När kroppskontakt medför smärta och det är svårt att hitta bekväma ställningar är det lätt att närheten i relationen går förlorad. Som sjukgymnast går det att stödja patienter att förbättra sitt sexliv genom att motivera dem att öka mängden fysisk aktivitet som förbättrar deras fysiska kapacitet och rörlighet, säger Kristina Areskoug-Josefsson.

Sjukgymnastik gav mycket

Patienterna i studien upplevde ett starkt samband mellan sjukgymnastik och förbättrad sexuell hälsa. De tyckte även att sjukgymnastiken gav dem självförtroende och en ökad tillfredsställelse med sin kropp, vilket påverkade sexlivet positivt. Kristina Areskoug-Josefsson menar att sambandet mellan sjukgymnastik och förbättrad sexuell hälsa måste bli tydligare inom vården, men det är sällsynt att vårdpersonal diskuterar behandlingar med sina patienter utifrån detta perspektiv:

- Det är ett tabubelagt ämne och många inom vården känner tveksamhet till att fråga patienter om deras sexuella liv. Eller så känner personalen att de har otillräcklig utbildning inom området, förklarar Kristina Areskoug-Josefsson.

Frågor om sexlivet  i standardformulär

För att förbättra bemötandet av patienter med reumatoid artrit och identifiera sexuell problematik har Kristina Areskoug-Josefsson utvecklat ett frågeformulär som kan användas vid behandling av personer med ledgångsreumatism.

- Målet är att frågor om sexualitet ska finnas med i de standardformulär som sjukgymnaster använder när de lägger upp ett sjukgymnastiskt program. Då kan vi förbättra omhändertagandet av patienterna, avslutar Kristina Areskoug-Josefsson.

Text & foto: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad som ett pressmeddelande från Institutionen för hälsa vård och samhälle vid Lunds universitet , 9 september 2013

Related posts:

1. Ger manligt hormon skydd mot ledgångsreumatism?
2. Kvinnor med svår knäskada mår sämre än män
3. Motion och belastning förbättrar ledbroskets kvalitet

Artros är en sjukdom som kommer smygande och som drabbar många. Vanligast är att man får ont i sina knän som svullnar upp och värker. Men även artros i höftled och fingrar är vanliga.

Vid artros förändras brosket i leden så att dess yta blir ojämn, och så småningom kan brosket helt försvinna.

Friskt och skadat brosk. Illustration: Carin Carlsson, Ritbolaget

Bilden till vänster på ett friskt brosk:

En frisk led, där det elastiska brosket på båda benytorna gör att benen kan glida mjukt och obehindrat mot varandra vid ledens rörelser.

Bilden till höger på ett skadat brosk:

En led där stora delar av brosket försvunnit, vilket gör ledens rörelser smärtsamma. Forskningens mål är att bromsa artrosen så tidigt som möjligt och därigenom skydda brosket mot nedbrytning.

Text: Ingela Björck
Illustration: Carin Carlsson, Ritbolaget

Behandling

Om man misstänker att man har artros är grundrekommendationen att en läkare, eller ibland en sjukgymnast, gör en första bedömning av leden. Det är viktigt att undersöka om det är artros eller något annat som orsakat ledvärken, till exempel en reumatisk sjukdom eller gikt. Därefter kan man själv behandla sin sjukdom, gärna med stöd av en sjukgymnast i t.ex. artrosskola.

För vissa går sjukdomen så långt att det blir aktuellt att byta ut den skadade leden i höft eller knä. Idag görs omkring 30 000 sådana höft- och knäoperationer, men förhoppningen är att kunna minska detta om fler kommer med i artrosskolan i tid.

Symptom

De vanligaste symptomen på artros:

• Smärta från en led, ibland flera. Vanligast är knän, höft och fingrar.
• Inledningsvis gör det framför allt ont vid belastning.
• Ibland förekommer mer akut smärta och viss svullnad.

I ovanliga fall kan ledvärken bero på ledgångsreumatism eller reumatoid artrit som det också kallas. De vanligaste symptomen på ledgångsreumatism:

• Kraftig ledsvullnad och att leden inte går att böja eller räta ut fullt.
• Ofta besvär från flera olika leder, ofta fingerleder, handled, knä och trampdynor.
• Stel på morgonen, tar en timme eller mer att komma igång.
• Allmän sjukdomskänsla, trötthet, viktnedgång, feber etc.

Text: NINA NORDH

Källa: Ingemar Petersson och Leif Dahlberg, båda professor och överläkare vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus

Related posts:

1. Vad händer i brosket vid artros?
2. Kampen mot artros – bättre bilder ger bättre prognos
3. Artros – sjukdomen som du själv kan behandla

Det är väldigt vanligt med artros i händerna – runt hälften av alla över 70 år har artros i någon led.
Kvinnor drabbas oftare än män eftersom brosket fungerar sämre efter klimakteriet. Men få söker hjälp för sina besvär.

– Många gånger tycker man inte att man är tillräckligt ”sjuk” för att söka hjälp och man vet inte att man kan lindra tidiga besvär genom ökad kunskap om artros och att förenkla vardagen genom smarta prylar, förändrad arbetsteknik och genom träning säger arbetsterapeut Ragnhild Cederlund vid Lunds universitet.

Finns hjälp att få

En vanlig form av artros är tumbasartros som gör att man ofta tappar greppförmågan och styrkan i handen och får ont när man greppar med tumme och pekfinger. De flesta personer har svårt med nypgreppet – öppna förpackningar, burklock, knäppa knappar, borsta tänderna, hålla i pennan, använda sax osv.

Men det finns hjälp att få och speciellt vid tumbasartros är det viktigt att tidigt få kontakt med en kunnig person som kan hjälpa till att minska de hinder som uppstår i vardagen.

Ett större grepp ger handen bättre greppstyrka. Foto: Roger Lundholm

– Mycket av det som jag har gjort i min forskning handlar om att identifiera vardagsproblem och se konsekvenser av bland annat handartros. Det finns väldigt mycket man kan göra för den här gruppen och jag tycker att vi arbetsterapeuter borde anlitas tidigare – egentligen redan innan man ställt en diagnos, menar Ragnhild Cederlund.

Viktigt att individanpassa träningen

Flertalet personer med handartros söker inte vård och känner inte till vad en arbetsterapeut kan erbjuda. Kanske tycker man att man inte har tillräckligt med besvär.

Många gånger kommer inte heller arbetsterapeuten i kontakt med personen förrän vid en eventuell operation. Men det finns mycket att göra förebyggande och arbetsterapeuter är speciellt kunniga när det gäller att minska konsekvenserna av artros genom åtgärder som att ge information, visa hur man kompenserar en dålig handfunktion eller genom träning av handen.

Ragnhild Cederlund, arbetsterapeut och universitetslektor vid Institutionen för hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet har i över 25 år samarbetat med handkirurgiska kliniken i Malmö. Foto: Åsa Hansdotter

– Genom träning belastar man brosk och ligament och stimulerar till ny cellbildning – smärtan minskar och greppstyrkan ökar. Det finns till exempel träningsdegar som man själv kan tillverka och arbeta med hemma med hjälp av ett handträningsprogram.

– Det finns forskning som visar att tolv veckors handträning kan öka greppstyrkan signifikant. Men det är viktigt att individanpassa träningen så att man inte överanstränger sig, fortsätter Ragnhild Cederlund.

Göra livet enklare med hjälp av smarta prylar

Ett annat sätt att lindra smärta är att använda värme eller kyla. Man kan också få utprovat ett elastiskt tumbandage eller en handortos, som är ett bandage i termoplast som individanpassas till patienter med mycket besvär. De kan man använda när man har ont eller ska göra något som man vet kommer att anstränga handen.

En "antihalkduk" kan ge dig bättre grepp för att kunna öppna en burk. Foto: Roger Lundholm

Förutom träning så finns det andra strategier för att människor ska kunna vara mer aktiva i sin vardag genom smarta prylar och redskap som är till för att underlätta dagliga sysslor. Men Ragnhild Cederlund värjer sig för ordet ”hjälpmedel”.

– Säger man hjälpmedel så slår många ifrån sig – ”jag behöver ingen hjälp” eller ”så sjuk är jag inte”. Men det här är ergonomiska redskap och enkla smarta prylar för att göra livet lite enklare.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Related posts:

1. Träning kan minska besvären vid handartros
2. Långvarig smärta skruvar upp smärtsystemets volymknapp
3. Tai chi för att lindra smärta och öka rörlighet vid artros

Foto Dreamstime

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för behandling av artros är det först efter att man har prövat en mer aktiv livsstil och att minska vikten som man bör välja att behandla artros med värktabletter.

För en del med artros kan smärtstillande mediciner vara en hjälp för att få livet att fungera och för att klara av att träna.

Vid smärta som beror på artros är värktabletter som innehåller paracetamol (Alvedon, Panodil m.m.) förstahandsval.

Hjälper inte det rekommenderas i andra hand inflammationshämmande värktabletter (Magnecyl, Ipren, Voltaren m.fl.), men eftersom risken för biverkningar är större bör dessa inte användas någon längre tid.

Inte mer än två till tre veckor

– Mer än två till tre veckor rekommenderar vi inte att man använder inflammationshämmande värktabletter utan att rådfråga läkare, säger Stefan Bergman som är läkare och forskar om bland annat smärta vid reumatiska sjukdomar.

– Risken för skador på hjärta och kärl ökar, liksom risken för magkatarr och magsår.

I en del fall används också morfinliknande läkemedel, men även här är biverkningar vanliga och dessa används vanligen bara under kortare tid när inga andra alternativ finns.

Text: NINA NORDH

Related posts:

1. ”Jag bryr mig inte om jag får artros när jag är 35 …”
2. Hälsovetenskapens dag 10 april – ”Att falla eller inte falla”
3. Inte bara en sjukdom för äldre

I en avhandling från Lunds universitet visar arbetsterapeut Elisabeth Persson att ökad aktivitetsförmåga är kopplad till bättre smärthantering och att kvinnor och mäns aktivitetsproblem skiljer sig åt.

Även om det idag finns mycket smärtforskning är arbetsterapeutisk forskning inom långvarig smärta och smärthantering i princip obefintlig i jämförelse med andra behandlingsalternativ. Cirka 30 procent av samtliga längre sjukskrivningar i Sverige beror på långvarig smärta. Patientgruppen är stor och interdisciplinär smärtrehabilitering, när patienterna träffar flera olika yrkesgrupper, har visats ha långsiktigt bäst resultat. Det är vanligt att patienterna träffar läkare, sjukgymnaster och psykologer i primärvården, men de som har svårt med aktiviteter i vardagen bör även utredas av en arbetsterapeut för att få rätt hjälp menar arbetsterapeuten och forskaren Elisabeth Persson.

Problem i vardagliga aktiviteter

- Smärtdrabbade har ofta stora problem i vardagliga aktiviteter. De åtgärder som idag finns, för att öka eller bibehålla aktivitetsförmåga, har länge används inom specialiserade rehabiliteringskliniker. Men de arbetsterapeutiska åtgärderna är i princip outforskade, säger Elisabeth Persson, arbetsterapeut på Skånes universitetssjukhus.

Elisabeth Persson har i sitt avhandlingsarbete undersökt om patienternas förmåga att hantera smärta förändrades efter rehabilitering och om vissa patientgrupper har bättre resultat än andra. Studien omfattar drygt 500 patienter med långvarig smärta.

- Patienterna fick uppskatta hur de klarade av de aktiviteter som de hade problem med, sin psykosociala situation och vilken typ av strategier de använde för att hantera sin smärta. Detta gjordes vid start och avslut av rehabiliteringsperioden samt ett år efter avslutad behandling säger Elisabeth Persson.

Förbättrad smärthanteringsstrategi

Under programmet med arbetsterapeutiska metoder, förbättrades smärthanteringsstrategierna och vid ettårsuppföljningen hade 30 procent av deltagarna goda strategier jämfört med 17 procent före.

Hon upptäckte också att kvinnor och mäns aktivitetsproblem skiljer sig åt. Medan kvinnor beskriver störst problem i samband med arbete och hushållssysslor, har män mer problem med att förflytta sig eller sköta personlig vård. Kvinnor förbättrades också mer under rehabiliteringens gång när det gällde hur nöjda de var med hur de klarade sina vardagsaktiviteter, än vad männen gjorde.

Förbättrad aktivitetsförmåga visade sig ha samband med förbättrad smärthantering. Fysisk aktivitetsbegränsning hade liten betydelse för förbättrad aktivitetsförmåga vilket talar för att aktivitetsstrategier kan vara viktigare än fysisk träning om man vill hjälpa patienter att förbättra sina vardagliga aktiviteter. Arbetsterapeuterna är en viktig del i detta.

- Vi behöver mer kunskap om varför smärtdrabbade har problem att klara vardagens aktiviter då det inte verkar ha samband enbart med ökad fysisk aktivitetsförmåga eller förbättrad smärthantering, konstaterar Elisabeth Persson.

Text: ÅSA HANSDOTTER 

Foto: Privat

Artikeln är tidigare publicerad av Lunds universitet, 24 april 2014

Illustration: Carin Carlsson, Ritbolaget

Det blir allt vanligare med värk i nacke, axlar och händer som orsakats av för ensidigt arbete med dator, surfplatta eller mobil. Det finns ingen arbetsställning som är helt rätt, utan det gäller att hela tiden variera och ta pauser.

Stöd för underarmen är viktigt eftersom spänningar i hand och arm fortplantas uppåt till musklerna i axel och nacke och ger besvär där. Undvik extrem framåtböjning som har visat sig öka risken för nackont och huvudvärk. Huvudet är tungt och hävstångseffekten blir stor vilket belastar nackens muskler och kotor mycket.

10 tips!

1. Variera arbetsställning och ta pauser ofta – flera gånger i timmen.

2. Undvik extremt framåtböjd nacke. Luta surfplattan och mobilen med hjälp av ett vinklat stöd, en kudde etc.

3. Se till att ha stöd för underarmen.

4. Arbeta avslappnat i axlarna utan att dra upp dem.

5. Växla mellan att använda båda händerna och de olika fingrarna. Sms:a till exempel med båda tummarna och inte bara en.

6. Försök att ha stöd för nedre delen av ryggen när du arbetar för att avlasta skuldror och nacke.

7. Styrketräna – starka muskler i rygg och bål är också viktigt för att minska risken för besvär.

8. Förebygg värk genom att stretcha musklerna i nacke, skuldror, axlar och underarm. Spänningar i muskulaturen kan byggas upp under lång tid innan smärtan kommer.

9. Kolla synen – en sämre syn kan göra att du spänner dig mer.

10. Och slutligen – glöm inte avslappning!

Text: NINA NORDH

Källa: Inger Arvidsson, Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet och Region Skåne

Foto: Colourbox

Kroppens egna gaser, kvävemonoxid och svavelväte, bildar ett ämne som reglerar blodflöde och blodtryck genom att aktivera en av cellernas jonkanaler, den sk vitlöksreceptorn. Dessa nya rön från en internationell forskargrupp som bygger vidare på tidigare lundaforskning kan få stor betydelse för nya läkemedel mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Upptäckten att gasen kvävemonoxid (NO) bildas i kroppen och fungerar som en viktig signalmolekyl, som sköter kommunikation mellan celler, belönades 1998 med Nobelpriset. Sedan dess har man föreslagit att andra kroppsegna gaser såsom kolmonoxid (CO) och svavelväte (H2S) har en liknande roll där svavelväte liksom kvävemonoxid bla reglerar blodflödet och blodtrycket. En särskilt intressant form av kvävemonoxid är dess reducerade form nitroxyl (HNO) vars bildning och exakta betydelse i kroppen man hittills inte har förstått.

Sänker blodtrycket och stärker hjärtat

Med hjälp av reaktiva kemiska substanser i senap, wasabi och vitlök har farmakologerna Peter Zygmunt och Edward Högestätt vid Lunds universitet tidigare identifierat jonkanalen TRPA1 i kroppens sensoriska nervsystem som en unik kemisk sensor vars aktivitet bla kan leda till smärta och ökat blodflöde. De har även föreslagit att svavelväte är en kroppsegen aktivator av TRPA1.  Men kemin kring svavelväte är mycket komplicerad och dess interaktion med TRPA1 har inte kunnat förklaras förrän nu i tidskriften Nature Communications genom ett stort internationellt samarbete.

- Nu kan vi visa att nitroxyl bildas i kroppen från kvävemonoxid och svavelväte och att nitroxyl genom att aktivera TRPA1 frisätter neuropeptiden CGRP som sänker blodtrycket och stärker hjärtat, säger Peter Zygmunt.

Viktigt för utveckling av järtmededicin

Fynden stimulerar till utveckling av läkemedel som bildar nitroxyl för behandling av hjärt- och kärlsjukdom. Vid framtagning av läkemedel är det viktigt att man tar hänsyn till lundaforskarnas tidigare resultat som visar att en överdriven aktivering av TRPA1 kan få oönskade effekter genom att smärtnerver också stimuleras.

Texten är tidigare publicerad som ett pressmeddelande från Lunds universitet, 25 juli 2014

Upp till var femte tonårstjej lider av spänningshuvudvärk. Birte Tornøe vid Lunds universitet har funnit ett samband mellan frekvent huvudvärk, kondition och muskelstyrka.

I Birte Tornøes forskning har målgruppen främst varit flickor mellan 9 och 18 år med huvudvärk i genomsnitt 20 dagar i månaden.

Resultatet av studien visar att dålig kondition och svag muskelstyrka i skuldermuskulaturen ökar risken för huvudvärk, men att styrketräning av skuldernas muskler tre gånger i veckan kan reducera antal huvudvärksdagar.

Foto: Matton

- Ungdomar med ont i huvudet drar sig tillbaka och undviker aktiviteter, kan ha svårt att koncentrera sig på skolarbetet, är trötta och stannar kanske hemma från skola, säger Birte Tornøe, doktorand vid Lunds universitet och fysioterapeut vid Herlevsjukhuset i Köpenhamn.

Stress och spänningar i nacke och skuldror

Anledningen till spänningshuvudvärk är inte helt känd, men den kan utlösas av stress och i viss mån spelar spänningar i nacke och skuldror in.

Huvudvärksgruppen kan delas in i de med frekvent huvudvärk då man har ont upp till 14 dagar i månaden, samt kronisk huvudvärk då man har ont varannan eller varje dag i minst tre månader.

- Om man märker att ens tonåring ofta klagar på huvudvärk är det viktigt att en läkare först och främst utesluter att det ligger en allvarlig sjukdom bakom. Därefter bör man titta på livsstilsfaktorer som sömn, kost, skärmtid och träning, menar Birte Tornøe.

Höja pulsen en timme per dag

Birte Tornøe betonar vikten av att vara fysisk aktiv. Enligt WHO´s riktlinjer så ska unga röra sig minst en timme varje dag på ett sätt som är pulshöjande. Utöver det bör de utöva en sport minst tre gånger i veckan.

- Den ungdomskultur vi har nu med mycket skärmtid och inaktivitet påverkar kroppen negativt. Det är ett hälsoproblem som alla föräldrar behöver ta ställning till – inte bara de som har ungdomar med huvudvärk. Vi behöver mer forskning för bättre träningsprogram för hur vi kan förebygga huvudvärk och få ett mer aktivt liv. Det är viktigt med aktiv balans i livet för att förebygga sjukdomar- avslutar Birte Tornøe.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Foto: Colourbox

För vissa människor upplevs kyla inte bara som kall utan som direkt smärtsam. Det behöver inte ens handla om riktigt låga temperaturer, utan bara temperaturer under 20 °C. En grupp forskare i Lund har nu funnit vad det är i kroppen som åstadkommer denna koppling mellan kyla och smärta. Det visar sig vara samma receptor (mottagare) som reagerar på de starka ämnena i senap och vitlök.

Peter Zygmunt och Edward Högestätt, professorer i farmakologi resp. klinisk farmakologi vid Lunds universitet, har länge arbetat med smärtforskning och smärtans samband med irriterande ämnen i senap, vitlök och chilipeppar. Dessa starka kryddor kan i för höga mängder få det att bränna och svida i munnen, och kan även ge rodnader och svullnader. Skälet är att dessa ämnen påverkar nerver som tillhör smärtsystemet och aktiveras vid inflammation.

Studerat hur senap och vitlök retar nervcellerna

Fr v Edward Högestätt, Lavanya Moparthi (doktorand), Urban Johanson och Peter Zygmunt.

Lundagruppen identifierade redan för tio år sedan receptorn för senap och vitlök, dvs den väg genom vilken de skarpa ämnena i kryddorna retar nervcellerna. Om denna receptor också svarar på kyla har sedan dess varit omdiskuterat. Men lundaforskarna kan nu visa att så är fallet.

– Vi har tillsammans med biokemiprofessorerna Urban Johanson och Per Kjellbom här i Lund renat fram det mänskliga receptorproteinet och satt in det i ett konstgjort cellmembran. Där kan vi se att det reagerar på kyla, förklarar Peter Zygmunt.

Överkänslighet mot kyla

Fyndet ökar den grundläggande kunskapen om den mänskliga kroppens temperatursinne. Men det skulle också kunna hjälpa alla dem som har köldallodyni, dvs är överkänsliga mot kyla och får ont när de blir kalla.

– Det är mycket vanligt med sådana problem hos patienter med kroniska smärtor eller sjukdomar som påverkar nervsystemet, som t.ex. diabetes. Även cellgiftsbehandlade patienter kan bli överkänsliga mot kyla som en biverkning av medicineringen. Och patienternas obehag och smärtor kan starta redan vid mild kyla inom det temperaturspann som vi sett att senaps- och vitlöksreceptorn reagerar på, säger Edward Högestätt.

Framtida läkemedel som blockerar?

Receptorn för senap och vitlök finns på många ställen i kroppen, bland annat i huden, urinblåsan och mag-tarmkanalen. Flera läkemedelsföretag försöker nu hitta läkemedel som blockerar receptorn, i syfte att minska besvär som klåda, inkontinens och smärtor.

Besvär från kyla borde också kunna lindras genom att blockera receptorn, tror lundaforskarna. När det gäller luftvägarna, så vet man att senaps- och vitlöksreceptorn även reagerar för kemiska ämnen som irriterar luftvägarna.

Eventuella nya läkemedel för personer som besväras av t.ex. dofter, lösningsmedel, cigarettrök och bilavgaser borde därför också kunna gynna dem som är överkänsliga mot kyla i luftvägarna.

Reagerar vid olika temperaturer

Genom fyndet av kopplingen mellan senaps- och vitlöksreceptorn och kyla är ytterligare en del av människans temperatursinne kartlagd.

– Vi vet redan att det är chilipepparreceptorn som reagerar inte bara på chilipeppar utan också på temperaturer över 42 °C, som när man bränner sig på en eld. Mentolreceptorn reagerar vid temperaturer under 28 °C, som upplevs som behagligt kylande. Och nu vet vi alltså att senaps- och vitlöksreceptorn hos människa reagerar på temperaturer under 20 °C, säger Peter Zygmunt.

Text: INGELA BJÖRCK Nyhet från Medicinska fakulteten, Lunds universitet, 13 november 2014

Foto: Dreamstime

Inom Region Skåne är flera projekt för att förbättra de äldres läkemedelsanvändning på gång. Fokus för studierna är att rätta till brister i kommunikation mellan olika vårdformer och att undvika slentrianmässig användning av läkemedel som kanske gör mer skada än nytta.

– Det är faktiskt så att uppemot 35 % av alla akuta sjukhusinläggningar bland äldre beror på biverkningar. Därför är det otroligt viktigt att vi alltid försöker göra läkemedelsbehandlingen för dessa patienter så säker som möjligt. Tyvärr ser jag som distriktsläkare att verkligheten inte alltid ser ut så. Många äldre skrivs ut med nyinsatta förebyggande läkemedel som riskerar att orsaka fler biverkningar, men som sannolikt inte hinner ha någon positiv effekt för individen.

Det säger Sara Modig som är distriktsläkare och forskare med fokus på läkemedelsanvändning hos äldre.

– Region Skåne ligger relativt högt när det gäller användningen av läkemedel till äldre. Här har många multisjuka äldre  tio läkemedel eller fler.

Därför vill nu Sara Modig titta närmare på om sköra äldre som vistats på sjukhus får fler eller färre läkemedel, och hur uppföljningen efteråt ser ut.

Risk med för många läkemedel

– Har du fem eller fler läkemedel som äldre, är det är ett tecken på att du är sjukare och att risken för biverkningar också blir större. De allra sjukaste drabbas också hårdast av biverkningar.

Många läkemedel innebär alltid en större risk för den som är äldre. Det finns dels en risk för biverkningar, dels en risk att läkemedlen påverkar varandra med förstärkt eller minskad effekt som följd.

– Äldre har en mycket större risk att drabbas av negativa effekter av läkemedel, säger Sara Modig. Dels är hjärnan skörare och dels fungerar exempelvis blodtrycksregleringen och njurarna sämre. Många läkemedel utsöndras ur kroppen med hjälp av njurarna och fungerar de sämre finns en risk att läkemedel ansamlas  med biverkningar som en följd.

Foto: Dreamstime

Behöver följa upp om läkemedlen har önskad effekt

–ST-läkare Gabriella Caleres, som jag handleder kommer att undersöka om sjukhusets utskrivningsinformation verkligen når ut till vårdcentralens läkare och om vårdcentralen uppdaterar patienternas läkemedelslistor.

– Vi kommer också att titta på vilken uppföljning som görs på vårdcentralen en tid efter sjukhusvistelsen. Det är A och O att alltid utvärdera insatta läkemedel och planera när uppföljningen ska göras, hur den ska göras, och vem som ska göra det, säger Sara Modig.

Om en förändring görs i den äldres läkemedelsbehandling finns det alltid en risk att läkemedlet inte fick den önskade effekten – antingen ingen effekt alls eller i värsta fall biverkningar i någon form.

Förebyggande behandling till multisjuka äldre?

För att minimera mängden läkemedel till de sköra äldre menar Sara Modig att du som läkare också behöver tänka till en extra gång när du ordinerar läkemedel i förebyggande syfte till gruppen multisjuka äldre. Det kan vara blodfettssänkande mediciner, blodtryckssänkande mediciner osv.

– Idag saknas det riktlinjer om när förebyggande behandling till sköra äldre ska sättas in, och framför allt avslutas. Jag tycker vi bör prioritera att de sköra äldre ska må så bra som möjligt med sina läkemedel de sista åren av sitt liv.

Det finns också fall där äldre är underbehandlade eller felbehandlade. Det kan handla om att lugnande läkemedel ges i stället för antidepressiva läkemedel för att symptomen på depression misstolkas (se artikeln ”Multisjuka äldre har större risk för depression” som publiceras i morgon) eller att smärtlindringen kan bli bättre.

Smärtläkemedel i onödan?

– Vi misstänker att det är vanligt att just smärtläkemedel följs upp för dåligt och att de fortsätter att användas slentrianmässigt även om de inte längre behövs, säger Sara Modig.

– Vi vet också att det sker en underbehandling och att äldre ibland vänjer sig vid att känna ständig smärta utan att det egentligen skulle behövas. Utvärderingen av insatt smärtbehandling vill vi också undersöka i en kommande studie.

I en annan studie kommer bland annat användningen av antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel bland äldre att kartläggas. Det handlar om läkemedel innehållande ämnen som kallas för NSAID (se faktaruta intill) och som kan köpas receptfritt idag.

– Det här är läkemedel som vi tror används mer än de borde bland de äldre. De kan till exempel orsaka sårigheter i magen och utlösa hjärtsvikt, säger Sara Modig. Vi vill se hur stor egenanvändningen är av dessa läkemedel, och speciellt bland personer med nedsatt njurfunktion, som inte borde använda denna typ av läkemedel alls.

Distriktsläkaren och forskaren Sara Modig med en av sina patienter. Bilden är arrangerad och har inget samband med artikelns ämne.

Samma journalsystem inte på plats ännu

En given fråga i sammanhanget som jag avslutningvis ställer till Sara Modig är hur det har gått med att skapa enhetliga journalsystem i till exempel sjukvården och på vårdcentralerna.

Idag måste läkaren på sjukhuset respektive vårdcentralen många gånger förlita sig på att de  läkemedelslistor som den äldre har tagit med sig är uppdaterade och korrekta.

– Här i Skåne har vi, liksom i många andra landsting, fortfarande inte möjlighet att se varandras journaler och läkemedelslistor, berättar Sara Modig. Däremot pågår det ett arbete med att ta fram ett system för en nationell läkemedelslista, men det ligger förmodligen flera år framåt i tiden.

Text: NINA NORDH

Operationen är till för patienter med kraftig smärta som skapar lidande och därmed nedsatt livskvallitet. Vi forskar kring verktyg som krävs för att skapa rätt anatomi, kraftflöde och biomekanik. Därmed kommer vi att kunna tillgodose de större krav på funktion som yngre patienter har, och därmed underlätta deras återgång till ett normalt livsmönster.

När en patient erbjuds att få en höftprotes inopererad p.g.a. handikappande smärta och värk måste densamme ta ett väl grundat beslut. Som läkare kan man aldrig lämna garanti till patienter om gott resultat trots att det handlar om beprövade, väletablerade kirurgiska behandlingar. Det är läkarens ansvar att förklara och informera om för- och nackdelar samt risker för kända komplikationer. Det är sedan alltid patienten själv som tar beslut till vidare operationsplanering.

I sjukvården har man varit restriktiv att operera yngre patienter med tidig artros i höften eftersom det inte följer någon garanti på hur länge protesen kommer att hålla. Yngre och mer aktiva patienter sliter ut sin protes betydligt fortare. Det är just detta slitage, troligen på mekanisk grund som är de främsta orsakerna till att proteserna lossnar. Med tiden har vi utökat vår kunskap och teknik samt som proteskomponenterna blivit allt mer slitstarka och bättre. Detta har lett till förlängd hållbarhet av protesdelar som gör att vi kunnat erbjuda dessa operationer till allt yngre patienter.

Yngre patienter har dock högre krav till återställd funktion d. v. s. att kunna springa, spela tennis, vandra i berg, åka skidor etc. Återgång till normalt livsmönster både inom sin fritid och inom sitt arbete. Vårt mål är att med fortsatt forskning kunna optimera de rent biomekaniska (funktionella) förutsättningarna vid höftproteskirurgin och därmed förbättra resultaten. Vi gör detta genom att noggrant återställa den anatomi som är individuell för patienten i fråga.

Vi är idag mycket nära att räkna fram ett index som visar exakt hur en höftprotes ska sitta i förhållande till patienternas individuella anatomi och därmed biomekanik. När vi har nått vårt mål kommer artrospatienter att få bättre förutsättningar för en hållbar aktivitetsnivå som gynnar dem och deras fortsatta livskvallitet.

Läs mer om våra metoder

Vi använder de mest exakta mätmetoder som finns för dylika analyser. Med hjälp av dessa mätmetoder kan vi följa hur höftprotesen rör sig med tiden. Dessa små rörelser är till viss del naturliga för protesen men kan också hjälpa oss att förutspå när en protes är på väg att lossna. I vissa fall leder lossningen till stort lidande med smärta och ständig värk i höften. Omoperation blir då snart ett faktum. Det är just denna lossning vi vill kunna undvika med hjälp av vår forskning. Med hjälp av mätmetoden som vi använder kan vi förutspå proteslossning och undersöka orsaksmönstret.

Vi har sett att en protes kan motstå olika stressmoment om den är placerad på ett rätt sätt. Det finns många faktorer, t ex vinklar och hävarmar, att ta hänsyn till. För att mäta dessa, samt andra variabler av intresse använder vi ett nytt unikt CT-baserat, tre-dimensionellt (3D), mätprogram (Ortoma plan). Med denna mjukvara kan vi med stor noggrannhet placera in och mäta protesläget i förhållande till patientens individuella höftanatomi och även mäta uppnått resultat efter operationen.

Vi använder oss också av en banbrytande 3D-gånganalys som visar hur gångmönstret förändrats hos patienter som opereras med höftprotes. Förbättras gångmönstret mer hos patienter som fått sin individuella anatomi återställd? Patienterna följs även rent kliniskt samt med frågeformulär för livskvallitet.

Text och illustration (höft): SVERRIR KIERNAN

Foto: Colourbox

En stor grupp människor lever idag ett långt liv med någon form av utvecklingsstörning. Nu pågår den första studien någonsin om hur de mår och om behovet av äldreomsorg ser annorlunda ut för den som har en utvecklingsstörning.

Gerd Ahlström.

– Äldre med utvecklingsstörning har samma rätt till stöd som alla andra, men idag är inte äldreomsorgen anpassad till det vårdbehov som äldre med utvecklingsstörning har, säger professor Gerd Ahlström. Hon leder forskargruppen ”Äldres hälsa och personcentrerad vård” vid Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet.

De förbättrade livsvillkoren de senaste fyrtio åren har gjort att överlevnaden har ökat rejält för äldre med någon form av utvecklingsstörning.

– De senaste 35 åren har överlevnaden i snitt hos människor med Downs syndrom ökat med 35 år, vilket kan jämföras med befolkningen vars medelivslängd ökade 7- 8 år under samma period. Så det är ingen liten ökning, berättar Gerd Ahlström. Däremot är personalen inom habilitering och omsorg fortfarande mest vana vid yngre med utvecklingsstörning. Det finns också stora kompetensluckor när det gäller hur äldre med utvecklingsstörning bäst kan få ett gott åldrande.

Projektgruppen Åldras med utvecklingsstörning

Kunskapsluckor även inom forskningen

Även inom forskningen behövs det mer kunskap om hur det är att åldras med en utvecklingsstörning. Gerd Ahlström leder en stor studie som omfattar samtliga personer med utvecklingsstörning över 55 år i Sverige. I arbetet deltar även FoU Malmö Stad, Malmö Högskola, Högskolan i Halmstad, Uppsala universitet och en referensgrupp i form av patientrepresentanter från FUB:s Äldrekommitté.

Referensgruppsmöte oktober 2014

Inledningsvis görs en kartläggning med hjälp av olika nationella register som är unika för Sverige. I studien har ungefär 13 000 personer med utvecklingsstörning ingått. Studien har väckt stort intresse även internationellt, berättar Gerd Ahlström.

– Det finns idag ingen bild av hur äldre med utvecklingsstörning mår, säger Gerd Ahlström. Vårt mål är hitta sätt att förbättra livssituationen för äldre med utvecklingsstörning. Nästa steg blir sedan att omsätta kunskaperna i praktiken.

Svårare att förstå åldrandets krämpor

Det finns olika grader av utvecklingsstörning, men gemensamt är en funktionsnedsättning i hjärnan som gör att det kan ta mer tid att förstå och att lära sig saker. Precis som hos alla som åldras kommer det så småningom nya krämpor, men för den som har en utvecklingsstörning kan det vara svårt att veta vad som händer.

– Ett exempel är om du får ont någonstans. Den som har en utvecklingsstörning kanske inte kan förmedla det till omsorgspersonalen utan det kan i stället yttra sig som oro, säger Gerd Ahlström. Smärta är ju en signal för något och behöver tas på allvar. Risken är också att det leder till en överanvändning av exempelvis neuroleptika. Omsorgspersonalen behöver få in ett hälsoperspektiv och ett rehabiliteringsperspektiv i sitt arbete med äldre med utvecklingsstörning.

Trots att livslängden har ökat markant för äldre med utvecklingsstörning på senare år, pekar preliminära resultat från studien på att de både är mycket sjukare och har en kraftigt ökad risk att dö tidigare i livet än övriga i befolkningen.

– Det handlar framför allt om gruppen äldre från 55 till 70 år, säger Gerd Ahlström. Som jag ser det är det i första hand den här gruppen som vi behöver öka våra hjälpinsatser för. Det handlar om att de till exempel dör av lunginflammation eller fallskador. Jag ställer mig också frågan varför den här gruppen inte skulle få cancer lika ofta som andra personer i samhället. Studien väcker många frågor som vi vill försöka besvara.

De första resultaten från studien publiceras senare i år. Arbetet med studien pågår sedan under flera år framåt, och totalt är det tänkt att ett tiotal olika delstudier ska ingå.

Text: NINA NORDH

Foto: Colourbox

– Jag förstod först inte vad det var. Jag fick ont i händerna och armarna. Då hade jag bara arbetat ett halvår på fabriken och jag tyckte att det kändes pinsamt att klaga. Jag är en aktiv och flitig person som är van att arbeta. Så jag kämpade vidare.

Så berättar Sara som har arbetat med repetitivt arbete i tillverkningsindustrin. Sara började arbeta som montör 2011. Dessförinnan hade hon arbetat på flera olika jobb och aldrig haft några besvär. Efter ett tag så sa kroppen stopp. Sara började få värk i händerna, därefter i armbågarna och axlarna. Hon sjukskrevs kortare perioder, men problemen kvarstod och besvären eskalerade.

Läs vidare i temanumret om repetitivt arbete i Bulletin nr 1/15 från Arbets- och miljömedicin vid Medicinsk Service, Skånes Universitetssjukhus och Lunds universitet.

Birgitta Grahn (till vänster) och Kjerstin Stigmar vid världskongressen i fysioterapi i Singapore 2015.

Med fysioterapeuten som ”spindeln i nätet” när patienter sökte hjälp på vårdcentraler för ryggont, visade projektet BackUpp för några år sedan goda resultat. Nu har forskare vid Lunds universitet tagit projektet ett steg vidare genom att uppmuntra till en bättre dialog mellan patient och arbetsgivare.

För några år sedan skrev vi om ett projekt BackUpp inom Region Skåne, som var ett utvecklingsprojekt för bättre omhändertagande vid ryggsmärta. Genom ett teambaserat arbetssätt på vårdcentralerna där olika specialister samarbetade bättre än tidigare, hoppades man skynda på tillfrisknandet och minska risken för sjukskrivning.

Tidigare samtal med arbetsgivaren

Nu har forskare vid Lunds universitet gått vidare och undersöker om samtal mellan arbetsgivare och patient som leds av en fysioterapeut kan öka möjligheterna ytterligare för patienter med ryggsmärta att fortsätta med sitt arbete. WorkUp som projektet kallas, leds av Birgitta Grahn från Institutionen för Kliniska vetenskaper vid Lunds universitet. Projektet involverar vårdcentraler i tre län – Skåne, Blekinge och Kronobergs län.

Kjerstin Stigmar är post doc och är en av forskarna i Workup. Hon ser positivt på den delvis nya roll som fysioterapeuten tar på sig i projektet.

– Traditionellt sett kommer samtal med arbetsgivaren igång för sent, säger Kjerstin Stigmar. I WorkUp prövar vi att redan tidigt lyfta frågan. Att vi som fysioterapeuter tar en tidig kontakt med arbetsgivaren är unikt.

Sms-uppföljning fungerat över förväntan

För att se hur arbetssättet i Workup fungerar, följer forskarna upp olika parametrar, till exempel hur deltagarna upplever sin livskvalitet och hur stor sjukfrånvaro de har, både långtidsfrånvaron via register och korttidsfrånvaron som patienterna själva rapporterar in. Deltagarna får också frågor om de känner att de kan prestera det de brukar på arbetet.

I projektet används en modell för uppföljning som har visat sig fungera över förväntan.

– Vi använder sms-uppföljning, berättar Birgitta Grahn. Varje vecka får deltagarna i studien ett sms med några korta frågor. Svarsfrekvensen har legat på 98 procent!

Positiva reaktioner från deltagarna

Det är fortfarande för tidigt att dra några slutsatser av studien, eftersom analys av materialet fortfarande pågår. Redan nu märker ändå forskarna att projektet upplevs positivt av de flesta patienter som deltagit och att de uppskattar att personal från vården tar kontakt med deras arbetsgivare.

– Som fysioterapeut ger det mig en bättre helhetssyn när det gäller patientens situation, säger Kjerstin Stigmar. Ser jag att det är mycket som behöver göras, till exempel psykosociala insatser på arbetsplatsen, föreslår jag att företagshälsovården kopplas in för stöd. Vår roll är i första hand att se till att dialogen mellan arbetsgivaren och patienten kommer igång.

Stor patientgrupp

Fysioterapeuterna från Institutionen för hälsovetenskaper och Institutionen för kliniska vetenskaper samarbetar också med forskare inom hälsoekonomi för att få en bättre helhetsbild av projektets resultat.

– Det här är ju en jättestor patientgrupp inom primärvården och sjukförsäkringen, säger Kjerstin Stigmar. Det gör det extra angeläget att ha fokus på den här patientgruppen och att förbättra omhändertagandet.

Efter BackUpp-projektet har många vårdcentraler i Skåne anammat det nya arbetssättet med specialteam som stöd för patienter med ryggsmärta, menar forskarna. Förutom att fysioterapeuten fungerar som ”spindeln i nätet” i kontakterna med patienten redan i ett tidigt skede, handlar det nya arbetssättet också om att snabbt och säkert utesluta andra allvarliga diagnoser genom att vid behov koppla in läkare.

– Med ett bra stöd kan patientens ryggsmärta förhoppningsvis förbättras innan problemen lett till en lång sjukskrivning, säger Birgitta Grahn. I slutändan handlar det om att använda vårdens resurser på bästa sätt, och att varken över- eller underbehandla.

Text: NINA NORDH

I en tidigare artikel berättade vi om en patient som drabbats av lunginflammation och som upplevde att sjukvården planlöst provade den ena antibiotikakuren efter den andra utan att det hjälpte. Till sist blev han remitterad till Diagnostiskt centrum i Kristianstad som tog ett helhetsgrepp – och löste hans problem.

Andra personer vi pratat med har liknande berättelser. Så hur jobbar man egentligen inom primärvården och saknas det verkligen ett helhetsgrepp?

Vi har frågat Anders Beckman, distriktsläkare och forskare på Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö med sjukvårdskonsumtion som specialområde.

– Vi som jobbar inom primärvården möter hela spektrat av patienter, helt osorterat. Det kan vara allt från de med en allvarlig sjukdom som kräver omedelbar behandling till personer som har svårigheter att hantera sitt liv. För att komma till en specialist på sjukhus måste man däremot redan ha en diagnos, förklarar Anders Beckman.

Det mest sannolika först

Han förklarar vidare att man som läkare alltid börjar med den mest sannolika diagnosen och om det inte fungerar fortsätter man med den näst mest sannolika. Därför ligger det i primärvårdens uppdrag att patienten alltid ska kunna komma tillbaka om behandlingen av det mest sannolika inte fungerar. Det skulle helt enkelt vara både praktiskt och ekonomiskt orimligt att ta alla tänkbara prover på alla redan vid första besöket. Därför utgår man från det mest sannolika – vilket fungerar i de flesta fallen.

Vad gäller patienten med lunginflammation (länk till artikeln) som nämndes i inledningen ger Anders Beckman sin syn på den ”planlösa” antibiotikabehandlingen.

– Det är inte så enkelt att ta ett odlingsprov från lungorna, jämfört med till exempel ett halsprov. Infektionen sitter längst ut i de små luftblåsorna och för att kunna ta ett odlingsprov måste man sticka i lungan – något man helst vill undvika.

Därför börjar man med att skriva ut antibiotika som har effekt på de bakterier som är vanligast vid lunginflammation. Om inte det hjälper provar man det näst mest vanliga osv.

Diffusa symtom kräver ofta återbesök

Tyvärr är det långt ifrån alla sjukdomar som har entydiga symtom och Anders Beckman möter ganska många patienter med diffusa symtom av olika slag.

– Personligen försöker jag alltid att sätta patientens symtom i ett större sammanhang. Om det exempelvis rör sig om diffus smärta försöker jag skaffa mig en bild av både patientens arbetssituation och hemförhållanden för att försöka hitta fysiska eller psykiska belastningar som skulle kunna orsaka smärtan.

Diffusa symtom kräver nästan alltid ett eller flera återbesök. Patienten behöver gå hem och fundera efter att ha pratat med sin läkare. Därefter kan patienten och läkaren träffas igen för att lägga upp en behandlingsstrategi. Vid smärta kan det röra sig om allt från sjukgymnastik eller smärtstillande till akupunktur eller KBT (kognitiv beteendeterapi).

Många klarar inte det höga tempot

Anders Beckman menar vidare att en del av sjukvårdsbesöken handlar om svårigheter att hantera sin egen livssituation. Det kan bero på att individen saknar de rätta verktygen men också på samhällsutvecklingen.

– Dagens arbetsplatser kräver att alla är högpresterande och den som inte är det slås ut. Tidigare fanns det mera luft i systemet, det fanns arbetsuppgifter även för dem som inte klarade av att hålla ett så högt tempo. Idag slås de ut och kommer till oss på vårdcentralen.

Vad händer då med dem som har olika tydliga symtom men där prover inte kan visa att något är fel? Blir de misstrodda, hittar de på?

– Min uppgift som läkare är inte att misstro patienter utan att tro på dem i deras berättelse. Min upplevelse är dessutom att det är ytterst få som försöker fuska på något sätt, säger Anders Beckman.

Diagnos och behandling hänger ihop

Men han tillstår att det underlättar om man kan ställa en diagnos och helst ska det också finnas en behandling. Han nämner några exempel.

– Syndromet ”restless legs”* har en stor patientförening och några läkare som drivit deras sak. Andra läkare har varit skeptiska och menat att det inte är en diagnos. Men nu finns läkemedel som är godkända för behandling av restless legs och då kanske det kommer att ske en förskjutning i synen på problemet. Det kanske blir en helt accepterad diagnos.

Glutenintolerans är ett annat exempel på diagnos som tidigare inte var så vanlig hos vuxna då det sågs som en barnsjukdom. Idag vet man att många symtom kan vara orsakade av glutenintolerans och man kan då ställa diagnos genom så kallad tunntarmsbiopsi. Det innebär att en liten bit av tunntarmens slemhinna tas ut för undersökning i mikroskop.

Under vårt samtal återvänder Anders Beckman flera gånger till det som är styrkan med primärvården – att patienten alltid kan komma tillbaka om problemen kvarstår.

– Ibland behöver patienten komma tillbaka flera gånger innan vi kan ställa en diagnos. Vid vissa sjukdomar eller hos vissa patienter kan symtomen vara väldigt diffusa i början. Så ibland måste tiden få ha sin gång innan det blir tillräckligt tydligt för att det ska gå att ställa en diagnos, avslutar Anders Beckman.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

*Restless legs, eller rastlösa ben är ett tillstånd när det pirrar eller kryper i benen när man sitter stilla en längre stund eller på natten när man ligger i sängen och ska sova.

Foto: Colourbox

Många är drabbade. Magen känns kanske uppblåst efter att du har ätit. En del mat får det till och med att göra riktigt ont. Vad är det egentligen som händer i magen och tarmarna? När behöver jag söka läkare? Och vad kan jag själv göra för att må lite bättre?

Den här veckan ägnar Aktuellt om vetenskap & hälsa åt magen och magproblem – framför allt med fokus på IBS, känslig tarm. Vi har mött forskare från Lunds universitet och Malmö Högskola som berättar om sin forskning. Varje dag under temaveckan kommer en ny artikel att publiceras på vår hemsida.

Du är också välkommen till Skånes universitetssjukhus den 23 september 2015 för en föreläsning på samma tema. Föreläsningen kommer att filmas och kan ses i efterhand på webben.

Måndagen den 21 september

Vi har pratat med överläkare och professor Bodil Ohlsson, Gastromottagningen på Skånes universitetssjukhus. Hon berättar bland annat om varför hon tycker att diagnosen IBS begränsar forskningen.

Tisdagen den 22 september

Distriktsläkaren Rasmus Waehrens vid Vårdcentralen Lundsbergsgatan i Malmö forskar om IBS. Han berättar om sin senaste studie där han försöker förstå orsakerna till IBS med hjälp av registerdata.

Onsdagen den 23 september

Dietiest Elisabet Johansson berättar om FODMAP-dieten som används i vissa fall vid IBS.

Sjukhusbiblioteken med Patientforum vid Skånes universitetssjukhus arrangerar en föreläsningskväll i Lund på temat magen och magproblem: http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Skanes-universitetssjukhus/Organisation-A-O/Sjukhusbiblioteken/Arrangemang/Forelasningar/Magen-i-fokus/

Föreläsningarna filmas och kan ses på webben i efterhand.

Torsdagen den 24 september

Mariette Bengtsson är forskare och lärare vid Malmö Högskola. Hon har utvecklat ett frågeformulär som är en hjälp inom vården för att enkelt följa upp patienternas upplevda mag- och tarmbesvär.

Fredagen den 25 september

Vi avslutar veckan med ett samtal med en av Mag- och tarmförbundets ambassadörer som berättar hur det är att leva med en svår tarmsjukdom.

/Aktuellt om vetenskap & hälsa

Foto: Colourbox

Många är drabbade av IBS – orolig tarm. Så många att man skulle kunna kalla det för en folksjukdom. Ändå är orsakerna fortfarande till stora delar outredda, något som riskerar att sjukdomen – eller sjukdomarna – inte tas på allvar inom vården.

– IBS borde delas upp i flera olika diagnoser. Vi ser att det döljer sig många olika undergrupper i IBS. Det säger Bodil Ohlsson, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus. Hon har i många år forskat om vad som händer när man får de störningar i form av buksmärtor, gaser, förstoppning och diarré som brukar kallas för IBS (irritable bowel syndrome) eller funktionella tarmbesvär.

Bodil Ohlsson. Foto: Roger Lundholm

– Egentligen vet vi väldigt lite om vad som händer i magtarmkanalen när det blir störningar där, säger Bodil Ohlsson.

Behöver bli bättre på att ställa diagnos

En av orsakerna är förstås att det är svårt att studera vad som händer i en så komplicerad och otillgänglig miljö. En annan förklaring kan vara diagnosen IBS i sig menar Bodil Ohlsson. Diagnosen sattes från början egentligen för att ge oklara magbesvär ett namn och för att underlätta genomförandet av forskningsstudier.

– Men forskningen kan ha hämmats mycket av att vi har diagnosen IBS, säger Bodil Ohlsson. Det är ju inte en enda sjukdom, utan vi märker allt mer hur heterogen den är. Hos en del ser vi till exempel att det är skador på tarmens nervsystem som orsakar besvären. Hos andra är det rubbningar i tarmfloran och så vidare. Man skulle kunna jämföra det med att du plockar en bukett olika blommor från en äng och sedan kallar alla blommorna för ”blomma”.

Bodil Ohlsson menar att sjukvården måste bli bättre på att definiera orsakerna till IBS och hitta nya diagnosmetoder. Och att ställa diagnos över huvudtaget.

– I en studie för några år sedan såg vi att det tog tio år innan patienterna med oklara buksmärtor och avföringsrubbningar fick rätt diagnos, säger Bodil Ohlsson. Många gånger tar inte sjukvården magtarmbesvären riktigt på allvar, och gör inte alltid de undersökningar som behövs för att utesluta andra sjukdomar. En del som kallats IBS visar sig ha grava motorikstörningar, vilket ska behandlas på ett annat sätt.

I direktkontakt med hjärnan

Magtarmkanalen och hjärnan står i direkt förbindelse med varandra, och samspelar hela tiden för att säkerställa att näring bryts ner i rätt tid och på rätt sätt. Det är ett komplicerat samspel mellan nervsystemet i magtarmkanalen – ofta kallad bukhjärnan – och hjärnan, där hormoner som frisätts i magtarmkanalen också spelar en viktig roll.

Hos en del patienter med IBS tror forskarna att en skada i tarmens nervsystem kan orsaka en del av besvären.

– Nervskador i tarmen kan exempelvis leda till att tarmmotoriken inte fungerar som den ska, eller att patienten blir smärtkänsligare, säger Bodil Ohlsson.

– Studier i djurförsök tyder också på att magtarmpatienter kan ha en allvarlig nervcellsförlust i tarmen trots att det inte syns något vid dagens rutinundersökningar. För att veta säkert skulle vi behöva en fullväggsbiopsi från tarmen via en operation, och det är förstås inte något vi brukar ha tillgång till när vi ställer diagnos. Dessa patienter kanske felaktigt kallas IBS om de inte utreds ordentligt. Man kan också tänka sig att mindre nervcellsskada ska kallas IBS, medan en mer uttalad ska kallas motorikskada. Detta är för närvarande oklart.

I en tidigare studie för några år sedan upptäckte Bodil Ohlsson och hennes forskargrupp att två välkända hormoner, oxytocin och det så kallade gonadotropin-releasing hormone (GnRH) också verkar i magtarmkanalen.

– Båda behövs för en normal funktion i mage och tarm och störningar kan ibland kopplas till att det finns för liten mängd av dessa. Det förekommer antikroppar mot hormonet GnRH i blodet hos 20 procent av IBS-patienterna. En teori är att hormonet läcker ut ur tarmsystemet i samband med en nervskada, berättar Bodil Ohlsson.

Foto: Roger Lundholm

”Snälla bakterier” kan ha effekt ibland

Fortfarande finns fler obesvarade frågor än svar när det gäller sjukdomen IBS. Vad som kan ha orsaka en skada i tarmarnas nervsystem vet man till exempel inte, men en rimlig förklaring kan vara exempelvis en bakterieinfektion, säger Bodil Ohlsson.

Det betyder att ”snälla bakterier”, så kallad probiotika, skulle kunna ha en positiv effekt vid vissa former av IBS genom att till exempel konkurrera ut eller hämma de skadliga bakterierna.

– Jag har nyligen granskat en rapport från SBU om forskningsläget när det gäller effekten av probiotika vid IBS, säger Bodil Ohlsson. Utifrån dagens forskning verkar probiotika ha en positiv effekt framför allt vid de former av IBS som ger buksmärtor, gaser och uppspändhet. Däremot vet man fortfarande inte vilka typer av bakterier som har bäst effekt.

– Jag brukar rekommendera mina patienter att i alla fall testa och se om probiotika har effekt, först det man kan hitta i kyldisken i affären och om inte det fungerar det som finns på apoteket.

Andra behandlingsmetoder?

Kan transplantation av bakterier från tarmkanalen hos en frisk donator vara en väg framåt om inte probiotika eller andra behandlingar vid IBS fungerar? Bodil Ohlsson är inte negativ till det, men menar att det fortfarande är svårt att lösa det praktiskt inom vården. Och mer forskning behövs, det är ingen etablerad metod ännu.

– Det gäller att säkerställa att inga smittsamma sjukdomar samtidigt överförs.

Även kosten är en viktig del i behandlingen av IBS (se separat artikel om FODMAP-dieten).

– En bra kost och stressreducering brukar också kunna hjälpa en del av IBS-patienterna, säger Bodil Ohlsson avslutningsvis.

Text: NINA NORDH